Hemma hos Strage

För tio år sedan slog Sara Parkman igenom med albumet "Sara Parkmans skog". Sedan dess har hon trampat upp en egensinnig stig mellan uråldrig folkmusik och hypermoderna harmonier. Nu knackar hon på hemma hos Strage för att prata om sitt nya album "Aster, atlas", om sin uppväxt i en prästfamilj i Härnösand, om att upptäcka folk- och proggrock genom filmen "Tillsammans", om att följa Voltaires råd att odla sin trädgård, om att hämta liturgisk kraft genom att skriva på latin, om att vilja hänga med Hildegard av Bingen på 1100-talet, om sin skräckblandade kärlek till black metal, om att sjunga för kor, om att bli kallad "skrikande miljöpartistfitta" på Flashback och om varför det är svårt att samla på fioler: "Du kan hitta en skruttgitarr för tusen spänn som låter fantastiskt, mina fioler kostar 100 000 kr styck, det är relativt billigt för att vara bra instrument." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Som medlem i australiska The Go-Betweens gjorde Robert Forster oemotståndlig indierock på sjuttio- och åttiotalet. Nu är han soloartist och aktuell med albumet "Strawberries" som spelades in i Stockholm med Peter Morén som producent. Nästa år debuterar Robert som skönlitterär författare men först hälsar han på hemma hos Strage för att prata om sin 50 år långa karriär. Han berättar bland annat om när han i slutet av åttiotalet väckte skivbolagets vrede genom att bära klänning på scen, om när han stal en röntgenbild av "The man who fell to earth"-regissören Nicolas Roegs knä, om teaterkursen på universitetet som förde honom samman med den andra kreativa kraften i Go-Betweens: Grant McLennan, om att klä sig så prydligt att alla trodde att de var nördiga bokmalar (när de i själva verket var tämligen dekadenta rockers), om att turnera med The Birthday Party och REM, om Pär Wiksten i Wannadies som gjort mer PR för Go-Betweens än något skivbolag och om första singeln "Lee Remick" som Robert skrev som en hyllning till filmstjärnan ("she comes from Ireland, she's very beautiful, I come from Brisbane and I'm quite plain") utan att veta att hon kom från Massachusetts. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under namnet Mammoth gör Wolfgang Van Halen maffig grungerock. Som musiker har han fått vänja sig vid att verka i sin fars skugga. Eddie Van Halen var en av rockhistoriens främsta gitarrister och rekryterade 2006 sin då 15-årige son som basist till det återförenade Van Halen. Vissa fans rasade mot att Eddie Van Halens son tog originalbasisten Michael Anthonys plats. Andra gladde sig åt att det var Wolfgang som lyckades få sångaren David Lee Roth att återvända. Wolfgang mår fortfarande dåligt över hatstormen som riktades mot honom och undviker att göra Van Halen-covers. Hemma hos Strage pratar han om sin oro över att inte räcka till, om att vara introvert, om att hjälpa sin far att bli nykter, om när David Lee Roth råkade nita sig själv med mikrofonstativet och om nya albumet "The end" vars titelspår fått en blodig varulvsvideo regisserad av Robert Rodriguez. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Synthpionjärerna Karl Gasleben och Dan Söderqvist träffades på det frisinnade Experimentgymnasiet (där elever och lärare tillsammans bestämde läroplanen) i Göteborg i slutet av sextiotalet. De spelade i varsitt progressivt band innan de 1978 förenades i Cosmic Overdose och som första svenskar döpte sin musik till "elektropunk". Tre år senare fick de spela förband åt det nybildade New Order, vilket ledde till gig i England där konsertagenturen krävde att de skulle överge namnet Cosmic Overdose. "Alla trodde att vi var långhåriga hippies i träskor", minns Karl Gasleben. De bytte till Twice a Man och började samtidigt att sjunga på engelska. Hemma hos Strage pratar gruppen (som också inkluderar Jocke Söderqvist) om sitt nya album "The coloured breeze is a new dimension", om sitt intresse för naturen och kommunikationen mellan träd, om när Florian Schneider från Kraftwerk ville bjuda dem på frukost, om att nästan få skivkontrakt med de legendariska etiketterna Factory och Mute, om att programmera de första digitalsyntarna och om att fortfarande inte känna sig som ett synthband. De hinner också avfärda The Clash. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Tomas Andersson Wij släppte sitt debutalbum 1998 tyckte Fredrik Strage att det var slöseri att en så duktig skribent skulle bli singer/songwriter. Så småningom började han ändå lyssna och nu hälsar Tomas på hemma hos Strage för att prata om sin uppväxt i Baptistkyrkan, om att klippa sig som Elvis i Fruängen centrum, om att vara så rädd för djävulen att han hoppade över "Highway to hell" när AC/DC låg på skivtallriken, om att göra mediekarriär i Stockholm på nittiotalet (med jobb på Z-TV, SvD City och Nöjesguiden), om att kämpa för skivkontrakt och få hjälp av Olle Ljungström, om att förena det sakrala med det hedonistiska och om när en av de första personer han intervjuat ringde redaktionen och sa: "Det här är Peter Stormare. Tomas Andersson är en död man." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sedan 2004 har John Engelbert och Ossi Bonde gjort bombastisk indierock med små medel (trummor, sång, gitarr) i duon Johnossi. Nu hälsar de på hemma hos Strage för att prata om när Ossi övervägde att stjäla James Browns cymbaler, om när Ad-Rock i Beastie Boys bar hans mössa, om när John spelade 160 gig som gitarrist åt Håkan Hellströn (som lånade riffet ur deras låt "Dead end" till "Det kommer aldrig va över för mig"), om sin överklassbakgrund (Ossi är greve), om att kämpa med låtskrivandet, om vilka effektpedaler som passar akustiska gitarrer, om när de åkte till Amazonas för att trippa på ayahuasca med schamaner och om senaste skivan "Forevers". De berättar också om när de hoppade av gymnasiet. "Jag skolkade hela tiden men berättade inte det för mina föräldrar", minns John. "Jag bodde inte hemma så de märkte ingenting. Jag köpte en studentmössa på H&M, gick dit på studentdagen och hade studentflak och hela skiten. Och jag hade så jävla dåligt samvete. Jag lurade ju mina föräldrar. Det var rätt hemskt. Jag söp ner mig som ett as och tänkte: 'Vilken värdelös människa jag är.' Sedan tog jag en skalpell och skar ut vita post it-rektanglar och satte för alla i:n där det stod IG i betyget. Sedan lade jag betyget i en färgkopiator så att alla IG:n blev G:n. Jag visade betyget när mina föräldrar hade druckit lite vin och var på bra humör. 'Just det, här är mitt betyg', sa jag. 'Nämen åh', sa de." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De första svenskar som lyckades exportera garagerock – flera år innan Union Carbide, Hives och Hellacopters gjorde succé – var The Nomads. De träffades på Vasalundsskolan i Solna där Niklas "Nix" Vahlberg blev imponerad av Hans Östlund som var så cool att han redan spelade i ett band (Sewer Rats). Niklas var glad över att äntligen få en vän som gillade punk. När Ramones spelade på Jarlateatern 1977 hade han inte haft någon att gå med. Niklas snälla morfar skjutsade dit honom så att han i alla fall kunde stå utanför och beundra publiken. "Bara det var fascinerande", minns Niklas hemma hos Strage där han och Hans Östlund berättar om sina 44 slamriga år i The Nomads. De pratar bland annat om att sälja sin första singel på pubar i Solna, om att upptäcka sextiotalets underjordiska garagerock, om att få fans i England och Frankrike i mitten av åttiotalet, om att turnera med Ramones och Iggy Pop, om USA-satsningen 1994 (då de gjorde ett klubbgig i Seattle samma kväll som Nirvana fyllde en arena och alla stans coola rockband såg Nomads i stället), om att kompa den psykedeliske pionjären Roky Erikson, om nollnolltalets garagerockrevival och om att dödsstäda skivsamlingar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.